i used to collect everything

Att höra hans röst i telefonen är inte som det var första gången. När jag la ifrån mig den på sätet bredvid mig i bilen och tänkte att jag måste låtsas som att jag inte hör den. Funderade ut hur jag skulle förklara sen att jag inte tycker om att prata i telefon i bilen. Det är ju delvis sant. Jag hatar att möta förare som pratar i telefon. det gör mig nervös. Jag känner mig dödlig då. Förstår att den andra, dumma människan på ett ögonblick skulle kunna sätta stopp för både mig och sig. Men själv kan jag prata i bilen. För jag är väl en bättre bilförare än den som med en hand på ratten och blicken förlorad i fjärran, och inte på vägen, möter mig mellan Undersåker och Åre. Men just då kunde jag inte trycka på grön lur. För en röst i andra änden skulle få mig att kunna.. ja när det kommer till kritan vet jag inte. Jag gillar nog bara inte att tala i telefon. Det är obehagligt. Jag läser in känslor som inte finns i rösten som möter min. Stirrar vilt i landskapet för att finna något som kan fylla tystnaden som är en Carolalik evighet i mina öron. Den är kliché och den är frustrerande lik något jag hört förut, för många gånger.
Så jag la ifrån mig telefonen på sätet och nynnade extremt högt och falskt till radion som för att förklara för mig själv att jag minsann inte hör telefonen. Jag sjunger ju med till någon Måns Zelmerlöwlåt! Då hör man inga ringsignaler.

Fast man har aldrig i sitt liv missat ett samtal på grund av att man inte hört telefonen annat än när den är minst 100 meter bort.

Så ringer han idag och jag lägger inte ifrån mig telefonen. Jag trycker på grön knapp och svarar på slentrian. Är lite sur för att han inte förstått på ett dygn att jag vill höra 'är det något?'. För att jag känt mig barnsligt åsidosatt. För att jag saknar honom så det gör fysiskt ont men vet att han saknar men på ett annat sätt.
Men en del av mig är exakt densamma person som för mer än ett år sedan. Personen som känner en sorts märklig känsla i hela bröstkorgen. Som frågar sig själv 'varför ringer han mig? Av alla tjejer, varför ringer han mig?'. För att jag är så jävla kär i honom. För att jag när jag bläddrar bland rätt bilder på hans Facebook kan rysa i hela magen över att han är min. Min. Som att man kan säga ett en människa är min. Den gröna knappen ger mig direktkontakt till han som jag önskar så förtvivlat ska vara min förevigt. För att jag är så jävla kär i honom på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Som jag trodde var påhittat. Som jag trodde bara fanns i rom kom filmer med hundvalpsögd Hugh Grant.
Jag känner mig svag och jag känner mig stark. Han är för mig saker jag inte trodde kunde vara möjligt. Jag är rädd att det gör mig svag. Att jag låtit mig bli så mjuk att jag litar på att han håller i mig om något går fel. Räddar mig. För om han försvinner är jag helt tom på ena sidan. Redo att ätas upp eftersom där inte finns någonting som skyddar. Insyn rakt in i hela mig.
Han är pepparkaret i ett Huggiespar från Urban Outfitters. Jag är salt. Och han kompletterar mig. Fast jag nästan alltid vill gå min väg. Vara egoistisk och bara göra det som jag tycker är kul. Inte dela och fan så heller kompromissa. Jag är rädd att jag aldrig skulle orka ringa det där samtalet till en vän och gråta över att det är slut. För slutet mellan oss skulle vara slutet på mig. Det är jag säker på. Jag var aldrig 15 och fick mitt hjärta krossat. Men alla filmer med Hugh Grant i huvudrollen har fått mig att förstå att det gör ont. Det gör så fasligt jävla ont. Och jag kniper fast fjärrkontrollen hårt i en småsvettig hand när ingen ser eftersom jag vet att vore det jag så vore det slutet. För mig. För jag tror inte att jag skulle orka det. Jag ser ingen annan möjlighet än att jag skulle lägga mig ned och vänta på att luften tar slut. För hur kan man andas när någon inte längre älskar en?